Etikettarkiv: Psykologi

Mer om beteendeekonomi

Som av en händelse uppmärksammar även Per Wirtén på Dagens Arena diskussionen om beteendeekonomi. Wirtén citerar John Cassidys essä i NY Review of Books som för en ingående men ganska amerikansk ekonomisk diskussion om liberalism, konservatism, Keynes, Friedman, och Obama. Wirtén skriver:

Av en lång artikel i New York Review of Books (12/6 08) framgår att det nya magiska ordet är ”nudge”. Människor och marknader kan med en enkel ”nudge” – en liten knuff eller klapp på axeln – fås att fungera bättre. Det låter banalt men öppnar för expertens, kanske till och med den sociala ingenjörens, återkomst. Det är ett medgivande att marknader behöver regleras, att politikens värderingar kan intervenera. Beteendeekonomin ifrågasätter den mest modellfixerade nationalekonomin, den som Sveriges enda finansminister med hästsvans irrar omkring i. Den har en radikal potential.

Wirtén intresserar sig för beteendekonomin utifrån en vänsterpolitisk utgångspunkt. Det är ju inget fel i sig men det blir problematiskt när han drar vidlyftiga slutsatser. Det finns inget radikalt i sig i beteendeekonomin eller i nationalekonomin för den delen heller. Allt beror ju på hur man väljer att tillämpa ett perspektiv. Dock är det riktigt att det finns ett mer pragmatiskt ansats i det beteendeekonomiska perspektivet än i traditionell nationalekonomi. Men det här pragmatiska perspektivet kan lika gärna användas för att hjälpa Coca Cola att lyckas bättre med sin marknadsföring som att utjämna inkomstklyftor. Talet om Nudge kommer från en ny bok av Cass R. Sundstein och Richard Thaler som jag beställt men ännu inte fått. Det har varit rätt mycket snack om boken den senaste tiden. Ekonomistas har tidigare skrivit utförligt om boken, själv hoppas jag återkomma med en recension senare i sommar.

Läs även mitt tidigare inlägg om beteendeekonomi och om kopplingen till psykologi.

Barnpsykiater anmäls av Socialstyrelsen

DN rapporterar att Socialstyrelsen anmäler barn- och ungdomspsykiatern Nina Yderberg. Socialstyrelsen har granskat Yderbergs journaler och konstaterat att det inte framgår vad hon ger sina patienter för behandling trots att de bedöms ha allvarliga psykiska problem. Istället har hon skrivit intyg om vård av barn för mödrarna. Dagens Medicin skriver också om fallet.

Jag vet inget om det enskilda fallet, Yderberg har kanske gjort allvarliga misstag men det är intressant om det blir en ny standard. Det skulle bli svårt för många psykologer, terapeuter och psykiater att fortsätta vara verksamma om de tvingades motivera varför de behandlar som de gör. Det gäller ju särskilt psykologisk behandling som kritiserats för att inte vara evidensbaserad men faktum är att vi vet ganska lite vad som faktiskt händer med klienter i terapier och psykologisk behandling oavsett vilket teoretiskt perspektiv man säger sig utgå ifrån. Vad som är verksamt i psykoterapi diskuterades flitigt under Psykoterapimässan i våras liksom i Lund i juni på konferensen ”What makes therapy work”. Förmodligen har Socialstyrelsen för mycket annat att göra än att ränna efter psykologer och terapeuter och de kanske är lättast så för alla inblandade parter.

Beteendeekonomi: ett perspektiv på frammarsch

Det har länge varit nästintill vattentäta skott mellan ekonomi och psykologi, åtminstone i den akademiska världen. Men när avregleringarnas epok inleddes under 1980- och 1990-talet började det hända något. Nationalekonomer och företagsekonomer fick upp ögonen för psykologiska aspekter och fenomen i ekonomin. På samma sätt som allt är ekonomi är allt också psykologi. En av anledningarna till ekonomernas intresse hänger säkert ihop med det allt snabbare transaktionerna av pengar och värdepapper på världens börser. Transaktionerna är idag enorma flöden som svänger sekundsnabbt fram och tillbaka. De här fluktuationerna har sällan särskilt mycket med reella svängningar i konjunkturen att göra utan bottnar oftast i överdrivna psykologiska reaktioner på osäkerhet, rykten och små vågkrusningar på kapitalmarknaderna.

Genombrottet för psykologin i den ekonomiska diskursen var den forskning som Amos Tverskys och Daniel Kahneman gjorde kring gränslandet ekonomi och psykologi. Kahneman fick nobelpriset i ekonomi år 2002 med följande motivering:

”for having integrated insights from psychological research into economic science, especially concerning human judgment and decision-making under uncertainty.”

Kahneman och Tversky var några av grundarna till en inriktning som kommit att kallas för behavior economics (beteendekonomi). Kahnemans nobelpriset har sporrat många fler ekonomer och psykologer att börja utforska psykologiska aspekter i ekonomiska processer inte bara på nationellt plan utan även i människors vardagsliv. Det finns idag flera nya studier, kurser och böcker i ämnet beteendeekonomi som även brukar kallas för ekonomisk psykologi. Beteendeekonomin kommer förmodligen att bli allt viktigare framöver. Förhoppningsvis kommer då ekonomerna upptäcka att det finns fler samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner som kan berika förståelsen av komplicerade ekonomiska processer.

Ett tecken på detta intresse är den nystartade bloggen Ekonomistas. Den drivs av sex forskare och doktorander på Handelshögskolan, Stockholms- och Uppsala Universitet. Här kan man läsa om hur Cykelringen bluffar när de höjer priserna strax innan sin rea och om varför Naomi Klein hamnar fel när hon slår vilt omkring sig mot Chicagoskolan. Skribenterna på bloggen säger att de ”brinner för saklig samhällsdebatt och nationalekonomisk forskning” vilket kan låta som än mer modest programförklaring än vad det faktiskt är. Minns bara hur professor Lars Calmfors användes som slagträ från jasidan i EMU-valet trots att denne inte alls ville gå med på de långtgående slutsatser som jasidan torgförde. frågan är om inte boken Freakonomics blev startpunkten för när allmänheten på allvar förstod kraften och fascinationen för beteendeekonomi. Det finns säkert anledning att återkomma till både Freakonomics och Ekonomistas, men mer om det en annan gång.

Referat från psykologstudent 08

I Psykologtidningen nr 9/2008 har jag med ett referat från konferensen i Linköping den 15 mars. Lite sent kan man tycka men till mitt försvar kan jag säga att redaktionen hållit på artikeln i tre månader. Jag har tidigare skrivit här på bloggen om Psykologstudent 08 och bitar av artikeln känner säkert någon igen. Men här följer min text i sin helhet.

På Psykologidagarna 2007, väcktes en idé att sammanföra psykologstudenter från hela Sverige. Sagt och gjort. Ett halvår senare var Psykologstudent 08 verklighet tack vare mödosamt arbete av termin 8 i Linköping. Lördagen den 15e mars samlades 200 studenter i Linköping. Fyra föreläsningar belyste psykologens mångfasetterade yrkesroll från olika perspektiv; psykologen som företagare, fredsmäklare, psykoterapeut och som neuropsykolog. Tore Gustafsson berättade om webbforumet psykologstudent.se, som i dagsläget har över 400 psykologstudenter som medlemmar. Maria Lindhe och Linda Stenbom från Psykologförbundets Studeranderåd informerade om sitt arbete. Och undertecknad berättade om ”Psykologer tittar på film”. På slutet av dagen blev det paneldebatt med föreläsarna som försökte svara på studenternas frågor. Det hela avrundades med middag, spex och fest.

Det var en uppsluppen stämning hela dagen. Det fanns en förväntan och nyfiken entusiasm oavsett med vem jag pratade med. Det kändes som ett speciellt ögonblick att studenter äntligen kom samman. På kvällen lovade några Uppsalastudenter att ta upp stafettpinnen och anordna Psykologstudent 09. Det var ett gediget arrangemang med bokbord och perfekt anpassade lokaler på Nationernas Hus. Linköping bör känna sig stolta över konferensen.

En del saknade att studenterna själva fick så litet utrymme. Det finns enorma kunskaper, erfarenheter och idéer bland deltagarna som man hade kunnat lyfta fram. Med workshops, diskussionsgrupper och paneldebatter hade studenterna kunnat utbyta fler tankar och idéer. När det blev en diskussion om hur psykologer ska nå ut hade panelen med de ”riktiga” psykologerna inte mycket nytt att komma med. Gamla uttjatade kommentarer som: “Det är så svårt att nå ut”, “Man måste vara ordentligt påläst för att kunna uttala sig om något psykologirelaterat” och “Det är lätt att media förenklar för mycket”.

På en direkt fråga från en student om panelen hade några konkreta tips på en lyckad löneförhandling, blev det dödstyst på podiet. Det var en tydlig illustration av ett problem inom psykologkåren i stort.

Kanske kommer det en yngre generation psykologer som inte ber om ursäkt för de kan. Det är kanske de unga som måste gå i bräschen och väcka opinion för viktiga psykologfrågor. Den yngre generationen är inte lika blygsam och har inte dåligt självförtroende. Allt det här hade möjligen kommit fram om det varit större fokus på studenternas egna erfarenheter. /Jonas Mosskin

”Konsten att gråta i kör”, filmrecension

I dagarna utkommer Psykologtidningen nr 9/2008, där kan man läsa min recension av den danska filmen ”Konsten att gråta i kör”. För regin står långfilmsdebuterande Peter Schönau Fog. Det är från början en roman. Filmen har bland annat fått Nordiska Rådets pris. Filmen hade premiär i slutet av april och visas ännu på Zita och Folkets Bio.

Vad gör man om ens pappa titt som tätt gråter till synes otröstligt? Man försöker trösta honom. Det gör huvudpersonen Allan i Peter Schönaus Fogs filmatisering av Erling Jepsens roman.

Det är 70-tal och vi befinner oss i ett sydjylländskt samhälle inte mycket större än en by. Filmens huvudperson är tioårige Allan. Hans pappa driver en gammeldags speceriaffär och är mjölkbud. Hans bittre konkurrent herr Butter har vind i seglen efter att han öppnat en modern självbetjäningsbutik och han har råd med en ny bil.

Det lilla samhället har konflikter som alla andra men i sorgetider sluter man sig samman. Allans pappa håller känslofyllda tal när byn drabbas av det ena dödsfallet efter det andra. Det slutar alltid med att byn står och gråter tillsammans vid jordfästningen.

Allans storebror Asger har flyttat till Sönderborg och studerar till ingenjör. Han är en idol för Allan samtidigt som den frostiga relationen mellan Asger och pappan gör att äldste sonen inte hälsar på så ofta. Det är brytningens tider där gammalt och nytt möts. Pappan lever kvar i en auktoritär epok och utöver sin oinskränkta makt över familjen. Allan är pappas pojke. Han vill visa sig duktig och kompetent. När pappan då och då plötsligt börjar gråta försöker Allan vara ett känslomässigt stöd. Gråt- och ångestattackerna utmynnar i ständiga hot om att ta livet av sig. Pappan olycka blir till en känslomässig terror för hela familjen. Ju mer hans ångestattacker gör sig gällande desto mer blir hans auktoritetsutövande ett sätt att hålla familjen i schack. Familjens mående kretsar kring pappan och illustrerar på ett bra sätt hur psykiskt lidande påverkar alla anhörigas livssituation.

Pappans gråtattacker kommer oftast på kvällen. Då har mamman redan tagit sin vanliga dos sömntabletter. Med förtvivlan i blicken vänder sig Allan till storasystern Sanne. Hon är precis på väg in en pubertal frigörelseprocess. Allan är obrottsligt lojal och klarar inte av att se pappan gråta. Han blir desperat och vill göra pappa glad till varje pris. Allan uppmanar Sanne att trösta honom på det sedvanliga sättet, dvs. en allt för närgången relation mellan dotter och far. Pappan blir på bättre humör och övriga familjemedlemmar kan till sist komma till sömns. Allan tycks inte förstå vad innebörden av att trösta pappa betyder. Eller vill inte förstå. När Sanne vill bryt sig loss och träffa killar blir konflikten mellan henne och pappan oundviklig. Det finns mycket i potten att förlora för pappan. Allans lojalitet slår också en kil mellan syskonen. Han förstår inte konsekvenserna av att gå pappan till mötes. Den ohållbara incestiösa relationen måste lösas upp. För Allan blir lösningen inte riktigt som han tänkt sig. Familjemedlemmarna sviker varandra

Schönau Fogs skildring av ett traditionellt samhälle på gränsen till moderniteten är lika vackert naturtroget som känslomässigt fasansfullt. Det finns en överdrivet teatralt anslag ibland som får mig att tänka på Roy Andersson. Berättelsen har en ton av sagostämning över sig som får mig att tänka på hemskheter av Elsa Beskow och klassiska folksagor som ”Pomperipossa” och ”Hans och Greta”. De är berättelser som är lika obegripligt hemska som fascinerande.

”Konsten att gråta i kör” lyckas skickligt illustrera hur barnen skyddar sina föräldrar trots att de våldför sig på barnen såväl känslomässigt som fysiskt. Barns utsatthet är plågsamt att se både i verkliga livet och på film. Det finns inte mycket ljus i ”Konsten att gråta i kör”. Hoppet står till människans inneboende potential att gå vidare och bearbeta traumatiska händelser. Men det hoppet får man söka i en annan film.

Spelar ordningen i syskonskaran någon roll?

Det finns en seglivad föreställning om att ordningen i syskonskaran påverkar vår personlighet. Jonah Lehrer (författare till boken ”Proust was a neuroscientist”) skriver på sin blogg The Frontal Cortex om varför syskonskaran inte spelar någon roll för personligheten. Så här skriver Lehrer:

What psychological phenomenon do you believe in but cannot prove? I’d have to go with birth order. Having grown up with three siblings, I can’t help but be convinced that my birth order (I’m the second oldest) has had a profoundly important influence on my personality.

That said, birth order is mostly bunk. Numerous scientific studies and meta-analyses have found that the phenomenon doesn’t seem to exist. There are few, if any, personality traits that consistently correlate with a child’s order within the family.

Jag har tidigare skrivit om Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt”. I den ägnar hon ett helt kapitel åt att dissikera den här myten. Hon har gått i genom cirka 400 olika studier och funnit att de flesta är metodologiskt bristfälliga och att de flesta inte får fram något signifikans alls för att ordningen i syskonskaran spelar någon roll för vilken personlighet man utvecklar. Det här området är ett av de mest studerade inom psykologin och det borde därför ha genererats hållbara resultat om myten skulle vara sann, resonerar Harris.

Metro gjorde för en tid sedan en stor grej om att platsen i syskonskaran visst spelar roll för vilken typ av person man är. Metro använder en undersökning av SCB till stöd för sina tveksamma teser. I artikeln citeras beteendevetaren Elisabet Schönbeck. som okritiskt får lägga ut texten. Schönbeck tycks ha gjort karriär genom att tala om hur olika syskon blir på grund av ordningen i syskonskaran. Hon har tidigare medverkat i SvD och lagt ut texten i den här frågan. Så här pladdrar Schönbeck på i Metroartikeln:

Det äldsta barnet vill vinna tillbaka mammas och pappas kärlek från de yngre syskonen. Och det gör de genom att vara duktiga och ta ansvar, något de ofta fortsätter med hela livet. Om de får erkännande för att de presterar fortsätter de att göra det. Det är deras sätt att bli älskade på, säger Elisabeth Schönbeck. De yngsta barnen får större möjlighet att utveckla kreativa sidor. Småsyskon siktar mer på det nya, det moderna, framtiden. De äldre syskonen bevarar. Det visar sig både politiskt och i andra sammanhang. Enligt Elisabeth Schönbeck blir mellanbarnen ofta diplomatiska och duktiga på att lyssna på andra. De lägger också stor vikt vid rättvisa. De har fått kämpa där i mitten utan några privilegier vare sig som äldst eller yngst. Det gör att de också kämpar för andra.

Vart hon får alla sina antaganden och långtgående slutsatser ifrån är oklart. Men det frågade aldrig Metrojournalisten om.

”In Treatment”, nu på svensk teve

Förra veckan började Canal+ att sända terapiserien In Treatment. Det är kvalitetsgaranten HBO som ligger bakom den amerikanska versionen. Fem kvällar i veckan, under en halvtimme får tittaren stifta bekantskap med psykoanalytikern Paul Weston. Magnus Eriksson på SvD gillade det han såg efter två avsnitt. Själv har jag sett de första sex avsnitten. Serien visas nio veckor under sommaren. film- och teveskribenten Kjell Häglund skrev först entusiastiskt om serien på Weird Science men kom senare fram till i Axess att han är mer förtjust i det israeliska orginalet ”Be Tipul”. Lite dålig tajming känns det onekligen att börja sända ”In Treatment” samtidigt som Fotbolls-EM. Men Canal+ tänker nog inte att det är samma målgrupp.

In Treatment känns som en grymt bra teve. Jag blev fast direkt. Den lever mycket på att bra skådespeleri av terapeuten Gabriel Byrne. I en tidigare tråd diskuterade flera att serien upprätthåller den psykodynamiska mystiken kring terapirummet. Men jag tror det motsatta. En stor del av svårigheten med att förstå ett psykodynamiskt perspektiv är att det är vagt och inte så konkret. Serien hjälper betraktaren att se, uppleva och diskutera terapeutens sätt. Speglingar, tolkningar och andra terapeutiska tekniker förekommer regelbundet vilket går att prata om antingen i soffan eller i en utbildningssituation. På samma sätt som ”Sopranos” terapisamtal gjorde att folk diskuterade terapi så tror jag att ”In treatment” i ännu större utsträckning kommer leda till diskussioner och klargöranden. Men i slutändan är det ju bara en teveserie.

Canal+ beskriver Pauls olika klienter på följande vis:

”På måndagar slår psykoanalytikern Paul Weston ifrån sig patienten Lauras uppvaktning, för att istället försöka hjälpa denna unga attraktiva läkare med hennes tendens att ständigt förälska sig. På tisdagar försöker han få den retlige stridspiloten Alex att inse att hans själsliga problem kan bero på att han dödat sexton barn i Irak. Onsdagarna är vikta åt tonåriga gymnasten Sophie, vars olympiska drömmar krossats efter en trafikolycka. Äkta paret Amy och Jake, som ständigt grälar om huruvida Amy ska genomgå en abort, sitter i Pauls soffa på torsdagar. Det är inte underligt att Paul varje fredag behöver rensa hjärnan med ett besök hos sin egen terapeut Gina. Hon analyserar hans skakiga tillvaro med hustrun Kate, och hans tendens att gräva ner sig i sina patienters problem.”

Psykologer har börjat blogga

Förra hösten skrev jag en debattartikel med rubriken: ”Varför bloggar inte psykologer?” i Psykologtidningen 12/2007. Jag fick en del mail och kommentarer efteråt. Mestadels positivt men också en del som ifrågasatte det kloka i att psykologer skulle exponera sina tankar för patienter, kunder och allmänheten. Nu har det gått en tid och även om det inte skett en explosion av svenska bloggar om psykologi så har det ändå börjat röra på sig. Tyvärr är kvalitén fortfarande ojämn och bristande såväl i språkbehandling, relevans och aktualitet. Här är ett svep över några svenska bloggar som skriver om psykologi. Fortfarande är det små sputniks i bloggosfären och det finns plats för många fler. Särskilt de som skriver bra.

Mattias Lundberg, psykolog, psykoterapeut och verksamhetsansvarig för STP, (Stiftelsen för Tillämpad Psykologi) har sedan en tid tillbaka en blogg. Där är det mycket privatsnack om hockey och dylikt men också en och annan psykologisk betraktelse.

Åsa Nilsonne, psykiater, professor på KI och författare både till skönlitterära verk och om psykologi, tex. Tillsammans som tex. har sedan länge en kombinerad blogg och hemsida. Nilsonne blandar vilt mellan Etiopien, nya forskningsrön och om hur det är att vara lärare för studenter.

Håkan Nyman, specialist i neuropsykologi, lärare och handledare skriver ibland om psykologi. Nu senast om scizofreni och lite från Psykiatrikonferensen i Karlstad.

Fredrik Wagnström, psykolog från Göteborgstrakten och har en blogg sedan i höstas. Han skriver ofta om fackliga frågor som rör psykologer.

Daniel Abrams, är en udda psykolog som inriktat sig på att blogga om personlig utveckling och självhjälp. Han skriver ofta långa texter med dragning åt det livsfilosofiska hållet. Abrams svarar också ofta på brevfrågor från allmänheten.

Tore Gustafsson som ligger bakom Psykologstudent.se skriver då och då på Psykologiaktuellt. Han debatterar gärna utbildningsfrågor på psykologlinjen och är ett fan av internetterapi.

WeMind med Urban Pettersson i spetsen ångar på med sin frekventa men summariska blogg. De skriver ofta om psykologiforskning (läs KBT) och tar upp aktuella artiklar om sjukvård och psykiatri. WeMind är ett psykologföretag som driver en egen mottagning i Stockholm med inriktning på KBT, sömnsvårigheter och internetbehandling. Nyligen startade de Sömnklubben tillsammans med Aftonbladet.

Erik Stattin (alias mymarkup.se), bibliotekarie, teknikfreak och bloggare sedan tidernas begynnelse skriver då och då om intressanta psykologiska forskningsartiklar. Stattin hittar gärna referenser från oväntade tidskrifter och skriver lätt och ledigt.

Bubblare: Lustiga Psykbryt, och Oskar Henriksons pod; Radio Rorschach.

Radio Rorschach: ny podradio om psykologi

Oskar Henrikson, psykologstudent i Linköping har startat podradiokanalen Radio Rorschach. I det första programmet berättar han historien om Divanen och Råttan: dvs. arvet efter Freud och Skinner. Bortsett från några upprepningar och stakningar tycker jag Oskar förklarar psykologihistorien på ett pedagogiskt och enkelt sätt. Att ge sig på hypnos i radio är svårt och något som jag inte ens vet om Milton H Erickson skulle rott i land. Hur som helst ett kul och välkommet initiativ.

”Wisdom of crowds”, bokrecension

Det här är en lång recension av James Surowieckis bästsäljare ”Wisdom of crowds”. Texten skrevs ursprungligen som en bokrecension för en skoluppgift, och är något omarbetad. Dock inte tillräckligt för att kunna kalla det för en essä. Boken är idag en modern klassiker vida känd inom webkulturen och allmänheten. Men boken har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar inom psykologifältet. Särskilt ur ett socialpsykologiskt perspektiv är ”Wisdom of crowds” ett banbrytande verk.

Bakgrund

Det började som ett antal kolumner i veckomagasinet ”The New Yorker” men växte sedan till en bok. Första upplagan utkom 2004 (boken finns nu även översatt till svenska med titeln: ”Massans vishet”) och då var tankarna om massans kollektiva visdom redan spridda på internet. ”Wisdom of crowds” har blivit en del av en offentlig sanning som satt fingret på viktiga fenomen i vår postmoderna tid. Internet och opensource. Surowieckis tes är att med rätt omständigheter är grupper anmärkningsvärt intelligenta och ofta smartare än den smartaste individen i gruppen. Kollektiv visdom eller kollektiv intelligens är begrepp som andra använts före Surowiecki men han tar ett nutidsgrepp med utgångspunkt i ekonomi och socialpsykologi för att förklara vilka konsekvenser massans vishet får. Andra har spunnit vidare på idéerna med massan visdom och förklarat skilda fenomen som internet, wikipedia, web 2.0 och bloggosfären, evolutionen etc. Läs mer →