I lördagens DN slås internetpsykiatri upp stort. Det är alltid märkligt när man gör en nyhet av något pågående. Det finns inget nyhetsmässigt i artikeln och ämnet. Trots det framställer DN, internetpsykiatri som om det vore en nyhet. Internetpsykiatrin är dessutom en olycklig term som blir alldeles för bred. Internetterapi är ett bättre och mer avgränsat ord och används oftare i svängen. Gerhard Andersson, psykolog, professor och pionjär inom internetbehandlingar menar att internetterapi är en form av psykologiska kokböcker. Det är en ganska bra liknelse. De flesta kan ju följa ett recept, men många slarvar, skarvar och lär sig inte att laga alla recept. Här är också internetterapins stora begränsningar och möjligheter. Att göra enkla och välavgränsade behandlingar. I artikeln ger man ett exempel på en patient som fått lättare symptom av panikångest. Hon är motiverad, högutbildad och har tillgång till resurser. För henne funkar internetbehandlingen perfekt. Men för många är inte förutsättningarna eller motivationen lika bra. Och då fungerar det följdriktigt inte lika väl. När nu landstingen satsar stort på internet gäller det att göra det på ett förnuftigt sätt. Jag tillåter mig att tvivla på att det kommer bli lyckat. Som så ofta i psykiatrin.
Etikettarkiv: Psykologi
Konstiga Företag, av Emma Stenström
En av de första sakerna jag gjorde på Natur & Kultur var att i förbifarten tipsa om Emma Stenströms avhandling Konstiga Företag. Ett drygt halvår senare kommer nu en reviderad version av avhandlingen ut som pocketbok. Det var min vän Simon som pluggade på Södertörn som satte boken i händerna på mig och jag sträckläste den. Boken är i högsta grad relevant för psykologer som intresserar sig för ledarskap och organisationer. Stenströms bok är en briljant studie om företagens estetisering, ledarskapets romantisering och konstens ekonomisering. Under modern tid har konstnärligt utövande och företagande betraktats som två närmast motsatta företeelser. Den kreativa konstnären kontra den rationella kapitalisten. Men någonting har hänt. I managementlitteratur hyllas nu den visionära ledaren, styrd av känsla och intuition, samtidigt som ledare för konstnärliga organisationer försöker organisera sin verksamhet enligt företagsekonomiska teorier.
Trots att Stenströms Konstiga företag skrevs i slutet av 1990-talet får den med dessa tre parallella tendenser i samhället. När man läser hennes tankar tio år senare förstår man att det mesta som då var tecken i skyn nu redan har hänt. Jag anbefaller alla att läsa boken. Det avsnitt i boken som kanske saknar minst tydliga tecken är tanken om ledarskapets romantisering. Idag skulle man kanske fått in ordet psykologisering eller coachifiering också. I min värld är uppsvinget för coaching och värdebaserat ledarskap och CSR (Corporate Social Responsibility) alla tecken på det Stenström menar med ledarskapets romantisering. Eller i alla fall täcker den här utvecklingen in några aspekter av romantiseringen. För om vi inte ställde förhoppningar på att ledarskapet ska visa oss vägen, vara mjuk och mänsklig så vore vi inte romantiker. Jämför tex. med de enorma förväntningarna på Barack Obama.
I väntan på nästa bok av Stenström rekommenderar jag att du läser när hon bloggar tillsammans med Tobias Nielsén på Kulturekonomi. Till vardags är hon verksam på Handels och Konstfack och forskar om kultur, företagande och entreprenörskap.
Här är för övrigt en intervju med Stenström är avhandlingen kom ut år 2000.
Och här ett längre referat av avhandlingen som publicerades i Entré nr 2 /2002.
För företagsekonomin och Business Rehnt ut sagt
Så heter en ny bok av företagekonomen Alf Rehn. Det är den första bok som jag varit redaktör för på Natur & Kultur. Det är en tvådelad bok där den första delen tidigare hette Vad är företagsekonomi och den andra delen; Business Rehnt ut sagt är nyskriven och där Rehn skriver rakt på sak om hur man blir rik, får kontakter och blir ett strategiskt geni. Rasmus Fleischer skriver en utförligt inlägg om boken på Copyriot. Det är en fin betraktelse över några av Rehn tankegångar och kopplingen till George Bataille. Jag citerar Fleischer:
Alla de företagsekonomer som av intellektuell slöhet tenderat att behandla just marknadsekonomi som “mer ekonomisk” än annan ekonomi blir elegant avklädda i Alf Rehns bok. Gåvoekonomi presenteras här inte som ett apart alternativ till marknadsekonomi, utan som intimt sammanflätad med andra logiker, omöjlig att bortse ifrån: “fråga bara en blomsterförsäljare eller en leksaksproducent kring jultid om gåvor är viktiga”.
Kul att han också ser det i Rehns text. Han fortsätter:
Spänningen mellan gränser och gränslöshet definierar, på ett mycket batailleanskt sätt, Alf Rehns projekt. Företagsekonomin måste överträda sina gängse gränser, inte för att expansion eller överträdelse är bra i sig, utan för att göra gränserna synliga. Därmed omöjliggörs en viss form av teoretiserande, medan nya frågor ställs om hur vi egentligen tänker oss “det ekonomiska”.
Precis det här har jag också fastnat för i boken. Jag trodde företagsekonomi var tråkigt efter att ha läst ett år nationalekonomi. Ett slags mikroekonomi light. Men Rehns text får mig att nyfiket undra om det inte är dags att psykologi och företagsekonomi på allvar börjar närma sig varandra igen Det finns så många psykologiska mekansimer i ekonomi och inte minst i Rehns bok.
Fleischer tipsar även om Rehns personliga krönika Internet lärde mig vad ekonomi egentligen är. Där tar han upp det intima sambandet mellan ett fritt och öppet internet och hans intresse för ekonomi och populärkultur. Det finns mycket att säga om vad Internet har medfört för många av oss. För mig har det det varit en resa på tio år där jag allt mer kommit att intressera mig för utbytet, bloggarna och sociala medier som ett sätt att bli en aktör i samhället. Mer om det en annan gång. Läs även Alf Rehns sparsamt uppdaterade blogg.
Be Tipul på Axess TV
Många är vi som önskat att allämnteve skulle börja visa tv-serien In Treatment. Ryktet säger att SVT äntligen ska göra detta under 2009, men det är ännu oklart när (hur kan det ta så lång tid?). Istället hinner Axess TV före med att börja sända den israeliska förlagan Be Tipul som In Treatment bygger på. Bägge serierna utspelar sig i terapirummet. Måndagen den 12 januari börjar man sända, varje vardag kl. 21. På helgerna visas veckans avsnitt i ett block. De som har sett Be Tipul brukar säga att originalet är ännu bättre. Enklaste sättet att följa serien är via Axess web-tv.
Hjärnstorm om självmord
Tidskriften Hjärnstorm är en av de där äldre kulturtidskrifterna som hänger kvar. Ofta är det väldit långa artiklar som åtminstone jag aldrig tagit mig igenom. Ikväll (8 januari) är det release på World News Café 18-21 för deras nya nummer 96/97. Men temat för nästa nummer är självmord vilket ju för oss psykologiskt intresserade alltid väcker ett slags kittlande avsmaksintresse. Särskilt med tanke på att det är författare och konstnärer som tar sig an denna fråga. Saxat ur innehållet.
#96/97, tema Självmord
* Med avstamp i Derridas dekonstruktioner av Freuds texter undersöker Joakim Löf självmordets förhållande till dödsdriften och exemplifierar det utifrån Sylvia Plaths liv och verk.
* Zac O’Yeah berättar om vilka nederlag som motiverar ett självmordsförsök i Indien och om ett besök vid statyn föreställande den helige Bahubali Swami som enligt legenderna ställde sig rakryggad på en klippas topp och ”lät sig själv dö”.
* Med hjälp av filosofer, författare och en mängd historiska exempel argumenterar Staffan Kling för att självmordet är en av människans grundläggande rättigheter.
* Christine Östling beskriver hur självmordet kan vara förknippat med specifika platser – till exempel floden Themsen.
* Anders Ekström redogör för en infekterad mediedebatt i samband med uppsalastudenten Otto Landgrens självmord i slutet av 1800-talet där olika världsåskådningar gör sitt bästa för att misstänkliggöra varandra.
* Religionsfilosofen Johan Modée skriver om religiösa självmord och hur de i högsta grad kan vara rationella utifrån trosuppfattningar som utlovar martyrskap och ett liv efter döden.
* I sin text om Bas Jan Aders liv och verk visar Bengt Jahnson-Wennberg hur den holländske konstnärens verk ofta handlade om ett förutsägbart men ändå plötsligt slut, och diskuterar hur Bas Jan Aders eget försvinnande vid en långsegling har påverkat synen på hans konstnärskap.
* I sin framställning om gothkulturens kritik av det normativa reflekterar filosofen Steven Dixon kring hur idén om självmordet kan vara ett sätt att ta kontroll mitt i det okontrollerbara.
* Författarna Astrid Trotzig skildrar i varsin text den abstrakta, men ändå gåtfullt påtagliga, känslan av förlust som dröjer sig kvar och präglar våra liv efter ett självmord – även om det gäller en avlägsen släkting eller en ytlig bekant.
Essä om KBT i Kulturen?
I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.
Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!
Var finns KBT i kulturen?
En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?
Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.
Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer. Läs mer
Idagsidan har börjat blogga
SvD:s Idagredaktionen tar upp kampen med DN:s insidan. DN kontrade med sju psykologiexperter i höstas men än så länge är det SvD som tar sig an de nya kommunikationssätten. På Idagbloggen som startades under hösten skriver redaktionen om stort och smått. Senaste inlägget är skrivet av Anders Haag och handlar om terapiformen som löser alla problem: KBT. Nästan iallafall. Inlägget innan handlar om vampyrer kan rädda Volvo. En blandad kompott med andra ord. Kul att SvD är med. Nu gäller det bara att skaka liv i filmbloggen.
Psykiskt sjuka gör radio
Med hjälp av pengar från Allmänna Arvsfonden har journalisten och producenten Idji Maciel dragit igång Radio Total Normal. Programmet Radio Totalnormal görs av psykiskt sjuka eller sköra som de kallar sig själva. Hon fick idén när hon var i Argentina där det fanns ett projekt där psykisk sjuka sände egen lokalradio från ett mentalsjukhus. Jag har hört om projektet en tid och det känns kul att det nu finns på riktigt.
Sedan oktober sänder Radio Totalnormal på närradion 101,1 MHz, live på torsdagar kl 14-15.30. Det håller till på Götgatan i Stockholm i Fountainhouse lokaler. Att låta människor som vanligtvis inte kommer till tals få göra egen radio är ett sätt att försöka motarbeta fördomar som finns kring psykisk ohälsa. SvD skrev om projektet i måndags och här ett klipp från SVT:s Eftersnack för en tid sedan.
Jag har lyssnat lite sporadiskt och det är sannerligen varierat iennhål och kvalité. Kritikern i mig skulle väl önska en stramare ch rappare ton men samtidigt är ju poängen att aktivera människor på riktigt. I senaste programmet brände det dock till när berörda personer beskrev hur ekonomiska besparingar gör att aktivteter hotas, samlingslokaler stängs för utsatta människor i samhället. Då hajade jag till och lyssnade ordentligt. Det känns för trist att vårt samhälle i sådan utsträckning missunnar svaga och sköra själar.
Vart går psykiatrin?
Under hösten har ABF haft föreläsningsserien Vart gårt psykiatrin? På torsdag kväll (11 december) är det sista för säsongen och då är rubriken ”Bara piller eller bara prat? – om psykiatrins behandlingsmetoder”. Alain Topor är moderator och talar gör Alexander Wilczek, psykiater och psykoterapiforksare, Ami Rohnitz från RSMH (Riksförbundet för mental hälsa) och Ingrid Carlberg, journalist och författare till boken Pillret om läkemedelsindustrin. Seminariet pågår mellan 19-21 och arrangeras i samarbete mellan ABF RSMH, SFPH (Svensk Förening för Psykisk hälsa) och Tankesmedjan inom Stockholms psykiatri. Entré 50 kr.
Mentalisera mera
Det har varit en del uppmärksamhet kring mentalisering under hösten. Till stor del beror det på Göran Rydén och Per Wallroths bok Mentalisering: att leka med verkligheten, som utkom i oktober på Natur & Kultur. Förra veckan hade SvD en artikelserie om mentalisering och borderline som finns att läsa här: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4. Tidigare har DN haft en liknande serie om borderline (eller emotionell instabil personlighetsstörning som det heter numera) som jag kommenterade här.
Just nu läser jag en psykoterapikurs och i fredags föreläste Per Wallroth hela dagen om mentalisering för min klass. Han är verksam vid MBT-teamet i Huddinge. Vad är det då som är nytt med begreppet? Mentalisering bygger på den massiva forskning om anknytning som vuxit fram på allvar de senaste decennierna men som bygger på John Bowlbys banbrytande arbete på 1950-talet. Peter Fonagy är idag den ledande mentaliseringsforskaren. Han brukar förklara mentalisering som ”holding mind in mind”. När Wallroth ska förklara det på svenska blir det något mer stolpigt: ”Att tänka på sina egna och andras känslor och förstå att människors handlingar bestäms av vad de känner tänker och tror.” En viktig skillnad mellan theory of mind och mentalisering är att theory of mind handlar om att förstå andra personen, medan mentalisering ser det som en liknande process oavsett om man förstår sig själv eller andra. Det här är en viktig distinktion eftersom vi många gånger ”främst tränar vår mentalisering” genom att förstå och pröva tankar inom oss. De flesta barn, tonåringar och vuxna blir med tiden allt bättre på att mentalisera och förstå våre egna inre processer.
I intervjun i SvD:s förklarar Göran Rydén vidare:
På ett sätt är mentalisering inget nytt, människor har alltid mentaliserat. Att utveckla den förmågan ingår indirekt i alla former av psykoterapi. Det nya är att man utvecklat en terapi som uttalat syftar till att förbättra mentaliseringsförmågan och att man byggt upp en teori kring hur mentalisering går till och hur människor lär sig att mentalisera under uppväxten.
Det här har retat många traditionella psykodynamiker (och då menar jag verkligen traditionella!) som menar att begreppet inte är något nytt. I senaste numret av Psykologtidningen (nr 15/2008) skriver t.ex. psykologen Tomas Wånge ett debattinlägg där konklusionen är ungefär ”Det här har vi alltid gjort”. Vad Wånge och andra inte förstår är att det här är en medveten strategi från terapeuten och att den nu även strukturerats och fått stöd i forskning. En väsentlig skillnad som jag ser det.
Wallroth gjorde det tydligt under dagen att basen för mentalisering är anknytningsteori. Vi resonerade oss fram till att mentaliseringsbaserad terapi kan sägas vara en form av anknytningsteori applicerad i klinisk verksamhet. Anknytningsteori har annars varit svårt och komplicerats att operationaliseras. Enligt Wallroth, Fonagy och andra är en viktig poäng att mentaliseringen brister eller är outvecklad vid många psykiska sjukdomstillstånd. Genom att träna mentalisering kan tillståndet förbättras avsevärt.
För den hårt trängda psykodynamiska skolan är det tillfredställande att mentalisering dels bygger på forskning men också att terapiformen har manualiserats i olika former. Wallroth berättade att det idag finns forskning om flera olika typer av mentaliseringsbehandlingar och flera stora projekt kommer att publiceras de närmaste åren. Några exempel är MBT (mentaliseringsbaserad terapi) som idag spridits från Huddinge till St Göran och några ytterligare platser i Sverige. Peaceful Schools är ett annat projekt där man jobbat med grupper av skolbarn som fått öva sig i mentalisering. Båda behandlingarna har god evidens. Dessutom finns det ett program på MBFT Anna Freud Centre i London som inriktar sig på hela familjen. Det har visst stöd än så länge. Det finns även ett behandlingsprogram MTB (minding the baby) som jobbar med spädbarnsföräldrar som har svårt att klara av sin föräldrarroll.
Om man ska säga något kritiskt om begreppet mentalisering så tycker jag att det fortfarande är en aning outvecklat som teoretiskt begrepp. Det finns inte en tillräckligt tydlig avgränsning mot andra begrepp som intersubjektivitet, självinsikt, empati, mindfulness, theory of mind, metakognition etc. Det här problemet delar man med anknytningsbegreppet liksom KBT-traditionens sätt att benämna allt som människor gör som beteenden (tankar, känslor, beteenden klumpas ihop till en härlig mix). Wallroth och Rydén menar att många andra begrepp har en tendens att antingen fokusera på antingen tankar eller känslor men med mentalisering ser man det som en helhet. Dock saknar jag ett utvecklingpsykologiskt perspektiv. Det sker kvalitativa utvecklingssprång under vår uppväxt, sena tonår och även som vuxna. När Wallroth pratade lät det ungefär som att mentaliseringen var på plats redan vid 5-6 års ålder hos de flesta barn. Här krävs det att man integrerar kognitionsforskningen och modern forskning om vår dynamiska och plastiska hjärna som bevisligen utvecklas även efter 20 års ålder.