Etikettarkiv: Psykologi

En artikel om Susanne Biers filmer

I november skrev jag en artikel i nr 7/2008 av tidningen PS! (en tidning om populärpsykologi). Där försökte jag psykologisera kring två av regissören Susanne Biers filmer Efter Bröllopet och Älskar dig för evigt. PS! redigerade min text ganska mycket men här nedan följer min ursprungliga text i sin helhet.

***

Det finns en existentiell nerv i Susanne Biers filmer som möter mig. Här kommer verkligen alla känslor på en och samma gång. Estetiken är ibland plågsamt övertydlig men funkar desto bättre andra gånger. Antingen försöker man som tittare att värja sig eller så dras man med i en filmisk resa som passerar himlen och helvetet flera gånger. Men vad är det som händer med mig som betraktare när jag ser hennes filmer? Varför är det så svårt att vara oberörd efter Biers filmer? Läs mer →

Vi minns allt mer för varje generation

SvD skrev förra veckan om Lars-Göran Nilssons (professor på Stockholms Universitet) forskning om hur minnet utvecklats från generation till generation. I över 20 års tid har han drivit Betulaprojektet där man kartlagt demenssjukdomar i en omfattande longitudinell studie.Det har varit allmänt känt att IQ-poängen blir bättre för varje decennium som går. Den så kallade Flynneffekten har gjort att vi presterar lite bättre hela tiden på IQ-test. Den främsta anledningen till det antas vara att vi utbildar oss allt mer idag.

Att minnet även förbättras är något nytt. I den här grafen ser man hur minnet stadigt har förbättrats över tid. Framför allt har semantiskt minne blivit bättre. Vi vet inte orsaken till det här. Nilsson spekulerar i artikeln att vi kanske kan höja pensionsåldern i framtiden. Samtidigt ställer det moderna samhället allt större krav vilket kanske får motsatt effekt. En liten försämring i kognitiv förmåga, minne och arbetskapacitet gör att man inte platsar på arbetsmarknaden eftersom vi hela tiden jämförs med varandra.

Reflektioner efter samtalet om Unge Freud i Gaza

370×150-2.jpg

En fullsatt salong (140 personer) hade kommit till Zita för att se filmen och lyssna på samtalet efteråt. PeÅ Holmquist berättade innan filmen att han följt Ayed familj sedan denne var 3 år gammal. PeÅ och Ayeds far Mustafa är vänner sedan länge. När han fick reda på Ayed utbildat sig till psykolog kände han att det var en vinkel och en möjlighet att komma det palestinska samhället inpå livet på ett nytt sätt. Filmen innehåller lite politik utan de politiska händelserna är en fond som filmen har att förhålla sig emot.

Efter filmen talade vi en del om de utmaningar som det innebär att bedriva terapi i hemmet. De flesta av Ayeds patienter träffar han på hembesök. Ibland kommer de till kliniken där Ayed jobbar men det tycker han oftast är sämre för det är stoj och stim och mycket folk som rör sig där. Med svenska psykologögon är det ovant med hembesök där ofta hela familjen ingår. Särskilt lugnt verkar det sällan vara. Men Ayed menade att det var bra att träffa familjen och bygga upp ett förtroende hos dem för det terapeutiska arbetet. På så sätt blir hans arbete miljöterapeutiskt. Psykoterapeuten Anna Gerge, som var gäst talade om att vi i Sverige ofta har avskärmat terapiarbetet och flyttat det till sjukhus och mottagningar. På så sätt skapas ibland ett onödigt avstånd.

En annan sak som jag var nyfiken på var religionen plats i det terapeutiska arbetet. Ayed såg det som ett naturligt sätt att möta människor där de befinner sig. Jag skulle inte prata så mycket om Gud och tro om jag arbetade i Sverige, sade Ayed. Men eftersom det är en stor del av människor vardag och kultur måste jag prata på en nivå som gör att det terapin fortskrider på ett bra sätt. Anna Gerge talade om sina erfarenheter av att möta flyktingar och traumatiserade personer på Kris och Traumacentrum. Hennes erfarenhet är att en starkt gudstro ofta är en resurs och en tillgång för att nå bra resultat i terapin. de människor som även tappat sin tro, har i allmänhet tappat hoppet, vilket försvårar möjligheterna att bli bättre genom terapi.

Gerge påminde också om att trauman och svåra kriser kan utlösas långt senare när man kommit till Sverige, tex. för alla de tusentals irakiska flyktingar som kommit under senare tid. Personer som tycks kalrat krisen och omställningen till Sverige kanske drabbas av en liten motgång och så kan hela livet falla samman när obearbetade trauman dyker upp igen med full kraft.

Vi pratade om att Ayed i filmen använder sig av avslappningsövningar med alla sina patienter. För mig som svensk psykologstudent kändes det speciellt. Ayed menade att det var ett bra sätt att skapa lugn och ro i det terapeutiska mötet. Avslappningsövningarna kan även patienter lära sig att använda på egen hand vilket är en fördel. Det är få människor i Gaza som känner sig trygg och säker vilket gör det extra viktigt för Ayed som psykolog att bistå med en trygghet i kontakten och där blir avslappning ett viktigt verktyg. Det funkade även på några traumatiserade Hamasledare fast de ville inte göra övningarna till musik.

Det kom flera frågor om Inas som lider av ätstörningar i filmen. Situationen för kvinnorna i Gaza är utsatt och svår vilket framkommer tydligt i filmen. Flera undrade om hur det gått för Inas, flickan med ätstörningar. Ayed berättade att flickans blivit bättre men att han nu jobbade med hela familjen i terapi för att försöka komma tillrätta med moderns nedlåtande stil mot Inas. Två års terapi hade inte kunnat bota Inas dåliga självkänsla och tråkningar från familjen.

Nadia Jebril frågade om den stigmatisering som finns i det palestinska samhället att antingen är man frisk eller så är man galen. Ayed bekräftade den bilden och sade att det är viktigt att etablera en dialog och en förtroendefull stämning med de anhöriga och deras familjer, vilket framkommer tydligt i filmen.

De flesta kritiker har irriterat sig över filmens titel; Unge Freud i Gaza. Clarence Crafoord tyckte att det var en passande titel efter som Freud var ungefär lika gammal som Ayed när han öppnade sin första egna praktik i Wien 1885. Där var han tvungen att skapa nya terapimetoder och teorier utifrån den verklighet han mötte. Crafoord tyckte att det var precis vad Ayed gjorde i Gaza 2008.

Det finns mycket mer att säga och allt blev inte sagt. Men fyll gärna på med egna kommentarer och reflektioner ni som var där och ni andra som undrar något. Stort tack till alla som kom, ställde frågor och till alla som gjort det möjligt att få hit Ayed och göra den här visningen.

Högskoleverket underkänner psykoterapiutbildningar

SVT rapporterade i onsdags att Högskoleverket (HSV) har följt upp sin granskning av psykoterpaiutbildningarna i Sverige. Förra året fick 4 av 18 utbildningar godkänt. Av de 14 utbildningsinstitut som fick tid på sig att rätta till sina brister får 7 godkänt, resten underkänns. Av pressmeddelandet från HSV framgår inte vad det här får för konsekvenser. Är det kört nu för alla de som blev underkända pånytt?

I princip är det de små, fristående utbildningarna som inte klarar målen och universiteten och ett antal andra som lever upp till kraven. Det är svårt att inte se granskningen som ett sätt att tvinga psykoterpaiutbildningarna till universiteten. Problemet med den strategin är att man inte har tillfört några resurser eller gjort något proaktivt för att stimulera en positiv utveckling där privata institut och universitet kan samarbeta. Istället för morot, använder HSV bara piska. Den här strategin riskerar att utarma Sverige på psykoterapikunnande istället för tvärtom. Visst är det positivt att ställa krav men det finns en byråkratisk stelbenthet över hela förfarandet. Det märkliga är att staten och HSV sedan tidernas begynnelse har negligerat psykoterapiområdet. Ända sedan 1960-talet har det tvingat aktörer att starta egna institut och utbildningsmiljöer. Nu drar man undan mattan utan att föra tillbaka det här arvet till universiteten. Det är en märklig utveckling även om jag i grunden tycker det är bra att förbättra och utveckla psykoterapiutbildningarna. Vad tycker ni andra? Tore skriver på Psykologiaktuellt också om det här. Här nedan är listan på de 14 som granskats igen och en länk till bedömningen av varje utbildning.

Psykoterapeututbildningar som inte uppfyller kraven

Beteendeterapeutiska föreningen , Göteborgs psykoterapeutiska institut, Linnéstadens psykoterapeutiska institut, Otterhällans institut, Psykoterapisällskapet i Stockholm AB, Svenska psykoanalytiska föreningen samt Svenska psykoanalytiska sällskapet.

Psykoterapeututbildningar som uppfyller kraven

Umeå universitet , Uppsala universitet , Center för kognitiv psykoterapi och utbildning , Linköpings universitet, Stockholms akademi för psykoterapeututbildning,

Svenska institutet för kognitiv psykoterapeututbildning samt Ersta-Sköndals högskola.

Tillsammans blir vi till

Tillsammans blir vi till, så kan man sammanfatta Tor Wennerbergs tes i en läsvärd essä i DN. Han beskriver den förskjutning som skett inom psykoanalysen och den psykodynamiska inriktningen från en enpersons psykologi till ett relationellt perspektiv. Han har läst Paul L Wachtels bok ”Relational Theory and the Practice of Psychotherapy”, (Guilford Press, 2008). Jag har inte hunnit läsa boken ännu men den verkar högintressant. Vem vet, kanske kan den komma i en svensk översättning. Wennerberg skriver:

Wachtel betonar att det är en felsyn att tänka sig människan som dels en psykologisk enpersonsstruktur, möjlig att tänka på som en isolerad, avslutad enhet, dels inbegripen i olika slags relationer med andra. Våra individuella psykiska strukturer och de relationella fält vi befinner oss i är inte två olika saker, utan olika aspekter av en och samma sak.

Det här är verkligen sant. Det nya enligt Wachtel är att objektrelationsteorin inte nog gjort sig av med den klassiska psykoanalysens barlast av enpersonspsykologi. Vad som också är intressant med det relationella perspektivet inom den psykodynamiska inriktningen är att det är fullt komptabielt med ett inlärningspsykologi. Wennerberg fortsätter:

Är då tidiga relationer inte viktiga? Jo, de har stor betydelse, menar Wachtel, men inte i egenskap av en stelnad inompsykisk struktur, fastlagd en gång för alla, som styr individens sätt att vara och handla utan att i sin tur påverkas av senare livserfarenheter. Våra tidiga erfarenheter sätter i stället i gång processer som tenderar att bli självförstärkande. Vi utvecklar särskilda mönster för hur vi beter oss i nära relationer, karaktäristiska sätt att förhålla oss mot andra och att tolka andras sätt att vara mot oss. Men dessa mönster eller strukturer upprätthålls sedan genom att de hela tiden bekräftas och förstärks av nya erfarenheter, som de också framkallar. Poängen är att tidiga mönster består, inte trots nya livserfarenheter, utan på grund av dem.

Det är inte mycket som skiljer den här framställningen från ett inlärningsperspektiv, som KBT-traditionen betonar. Men hur mycket påverkas vi av de tidiga barndomsåren egentligen? Det förblir öppet. Wachtels hållning öppnar upp för större förändring senare i livet än vad Wennerberg vill gå med på:

Jag har svårt att inte tro att de första levnadsåren trots allt spelar en ännu mer betydelsefull roll – jämfört med vidmakthållande erfarenheter i nuet – än Wachtel tycks vilja tillskriva dem, inte minst eftersom det är då som hjärnan befinner sig i sin känsligaste utvecklingsfas och är som mest formbar.

Här håller jag inte med. Jag skulle vilja slå ett slag för möjligheten att förändras och påverkas efter de första barndomsåren. Anknytningsteorin har gett ny ammunition till de som förespråkar att barndomen spelar en avgörande roll. Determinismen blir ofta kvävande med det här perspektivet. Det blir en framtida utmaning att få ihop barndom, tonår och vuxenhet till en balanserad utvecklingsteori. Här finns det luckor.

Mind Hacks om neuroekonomi och Buyology

Mind Hacks tipsar om Jonah Lehrers recension i Washington Post av boken ”Buyology – trues and lies about why we buy”. Den danske författaren Martin Lindström, tar upp neuroekonomisk forskning och teorier och försöker förklara psykologiskt varför vi köper det vi gör. Mind Hacks är föga imponerad och skriver följande om boken:

If one of the greatest ironies of public relations is that it has an image problem, one of the greatest achievements of neuromarketing has been the self-promotion without having demonstrating any material benefit to the approach.

That’s not to say there’s some respectable science being undertaken to understand the neural basis of commercial reasoning and buyer decision-making, but so far, no-one has demonstrated that any of these approaches actually provide a more effective way of marketing.

Det är bara att instämma. Mind Hacks konstaterar:

One irony is that commercial neuromarketing has been a marketing success story, but not on the basis of the neuroscience which is largely just used as another form of traditional branding.

In fact, it’s just a form of marketing first developed by Edward Bernays, the nephew of Freud, back in the 1920s. The secret, Bernays said, was not to appeal to what people need, but to what they desire – in this case, to seem cutting edge.

Idag vill vi gärna hitta hjärnröntgenbilder som ska förklara allting. Kanske vill vi det lite väl mycket.

Se även bloggen Neurosciencemarketing som skriver utförligt om boken.

Äldre är realister men mindre optimistiska

På en middag för några dagar sedan kom vi att diskutera humörsvängningar under dagen. Själv beklagade jag mig över att banala saker som att kaffet blev för svagt eller att jag blev prejad av en bil på väg till skolan kan få mig att bli på dåligt humör under flera timmar. ”Du ska se att det går över Jonas, när du blir lite äldre”, sade mina vänner som hade 5-10 år mer på nacken. Vi flinade tillsammans, men faktum är att det finns mycket forskning som styrker den tesen. BPS Research Digest skriver om en studie som handlar om äldre är mindre optimistiska men mer realsistiska när de uppskattar sin dåtida och sin framtida livsnöjdhet. Margie Lachman och hennes kollegor lät 3 000 personer i USA svara på samma enkät med nio års mellanrum.Då visade det sig att yngre och medelålders personer underskattade hur lyckliga de hade varit, men överskattade sin framtida lycka.

”The young have an illusion of continued improvement, seeing the past as worse than it really was and the future as better than it turns out to be,” the researchers said. ”This illusion is consistent with their motivational orientation toward continued growth and gains.”

Det låter rimligt. Intressant är också att äldre som var 65+ var mer realistiska i sina skattningar. De var visserligen mindre optimistiska men deras realism inför dåtid och nutid gör dem sannolikt mindre besvikna. BPS fortsätter:

”Lachman’s team also looked out how adaptive it was for people to have either rose-tinted or darkly clouded views of their past and future. The results showed that at whatever age, it is beneficial to have a more realistic view of the past and future. Those participants who more accurately perceived their past and future happiness tended to suffer less depression and enjoy better health.

Det tycks alltså vara bättre att vara realistisk och mindre chans att man blir deprimerad. Även om kopplingen mellan humör och lycka inte är klockren så finns det studier som visar att vi med tilltagande ålder får ett stabilare humör. Kanske finns det en koppling mellan humör och livsglädje på kort och lång sikt.

Källa: Margie E. Lachman, Christina Röcke, Christopher Rosnick, Carol D. Ryff (2008). Realism and Illusion in Americans’ Temporal Views of Their Life Satisfaction: Age Differences in Reconstructing the Past and Anticipating the Future Psychological Science, 19 (9), 889-897 DOI: 10.1111/j.1467-9280.2008.02173.x

Män i kris

ABF Stockholm är inne i något slags stim för tillfället med flera intressanta seminarier. Nu på torsdag 30 oktober handlar det om män i kris. Att mansbilden är i ständig förändring förstår man när velourpappor blev utskrattade för 30 år sedan. Här en äldre DN-artikel om den mansgruppen som Jan Guillou tyckte var en samling mjukismän. Nu känns de mer rumsrent och nästan inne på något sätt. Iallafall innanför tullarna kan man kan faktiskt skryta om hur mycket pappaledig man är. Nåväl. Så här skriver ABF i sitt program:

När en man hamnar i kris är det inte bara hans eget liv som påverkas negativt. Manscentrum är professionell mottagning för män i kris som i år fyller 20 år. Detta vill vi uppmärksamma genom att i ett öppet seminarium blicka bakåt och framåt när det gäller behandlingen av män i kris.

Medverkande: Pelle Jansson, verksamhetschef på Manscentrum; Johan Cullberg, professor i psykiatri, psykoanalytiker och författare; Thomas Böhm, läkare, psykoterapeut och författare; Ulf Calvert, terapeut Manscentrum; Eva Hedlund, leg psykoterapeut, hedersdoktor och författare, Nyamko Sabuni, integrations- och jämställdhetsministern. Samtalsledare: Jens Orback.

Tid: Kl 13.00-16.30, ABF-huset, Sveavägen 41 • Fri entré

Psykologer tittar på film visar Unge Freud i Gaza

370×150-2.jpg 370×150.jpg

Söndagen den 9 november kl. 15 visar Psykologer tittar på film i samarbete med Folkets Bio, dokumentärfilmen Unge Freud i Gaza. Filmarna PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian har följt Ayed al Hamdany, en 28-årig palestinsk psykolog i flyktinglägret Jabaliya i Gaza. Med kameran får vi följa Ayed under två års tid när han gör hembesök i flyktinglägret med portföljen svängande i handen. Ayed ger terapi till unga Inas med självmordstankar, till Maysa med traumatiska upplevelser, till Hanan som lever i yttersta fattigdom, till Abed som varit självmordschaufför och till några stympade företrädare för Hamas. Ayed är en djupt engagerad psykolog som varvar avslappningsövningar med familjesamtal. Han försöker skapa ett liv bättre liv under svåra omständigheter för sina patienter samtidigt som hans familj tycker att han borde gifta sig. Det är en komisk och tragisk film från ett Gaza långt bortom den vanliga medierapporteringen.

PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian är oberoende svenska filmare med långt förflutet i Mellanöstern. Tillsammans har de gjort mer än femtio dokumentärfilmer, många av dem prisbelönta och visade över hela världen såsom Gaza Ghetto och Tillbaka till Ararat. PeÅ Holmquist finns även på plats vid visningen.

Filmen börjar kl. 15.00. är 1h 30 min. Efteråt samtalar Anna Gerge, leg psykoterapeut och handledare med publiken. Hon jobbar på Kris och Traumacentrum vid Danderyd Sjukhus och har bland annat specialiserat sig på trauma, hypnos och EMDR.

Biljetterna släpps imorgon den 29 oktober och kostar 100 kr och bokas via Zita, Birger Jarlsgatan 37, 08-23 20 20, eller på nätet.

Varmt välkomna!

PS: Filmen har premiär på Zita den 7 november.

ABF satsar på psykseminarier

Sömn och stress

En ovanligt späckad vecka på ABF-huset innehåller flera seminarier och föredrag med anknytning till psykologi. Idag tisdag pratar Torbjörn Åkerstedt, professor vid Karolinska Institutet och Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet, om sömn och stress. Han berättar om hur sömnen ser ut och vilka styrmekanismer den har. Vad händer med sömnen när man stressar? Kl. 13.30.

”Öka din självkänsla – säg ja till dig själv”

Om man vill höra något mera uppåt så pratar Nina Jansdotter om självkänsla. Det är svårt att få ihop alla delar i livet om man går omkring med en inre känsla av att inte duga. Vem är du och vad vill du egentligen? När du vet det är det lättare att säga nej till fel saker och ja till rätt. Nina Jansdotter, beteendevetare, karriärcoach och författare till en rad böcker inom personlig utveckling.
Kl 13.30, ABF-huset. Entré 80 kr/medl 60 kr.

Symboldrama

Ulla Silkens pratar om också om symboldrama som vägvisare inom företagshälsovården. Hon är företagsläkare och symboldramaterapeut, och möter människor som inte klarar av att gå till sitt arbete. Människor som inte vet varför orken tar slut eller ångesten slår till. Orsakerna är många och högst individuella. Med hjälp av symboldrama kan bilden klarna både för den hjälpsökande och för doktorn. Symboldrama ger också möjlighet till läkning och kraft för den hjälpsökande. kl. 13.30.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur