Etikettarkiv: Psykologi

Expertkriget: Insidan (DN) vs. Idag (SvD)

Idag trappades psykologikriget upp när DN Insidan storsatsar. DN pekar ut sju olika områden och lika många experter. SvD och Idagsidan började för ett år sedan ungefär med psykologen Madeleine Gauffin Rahme som besvarade läsarfrågor. Succén har gjort det tydligt att det finns ett behov från människor att få stöd och hjälp i frågespaltar. I och för sig inget nytt, det har varit ett stående inslag i många må-bra-tidningar under en längre tid. DN:s grepp känns som en rustning i överkant tycker jag. Ju fler kockar desto sämre soppa. Tanken är förstås att varje expert ska hålla sig till sitt. Men risken är att det blir för många ansikten, förvirring och otydlighet istället. Det SvD har gjort bra är att de har använd internet mer aktivt på Idagsidan. Dessutom har frågor blivit artiklar och reportage i ett senare skede. Psykologi är hett och mer interaktivitet är bra. Frågan är om det inte blir för mycket av det goda. Här är alla i panelen.

Liria Ortiz, leg. psykolog & psykoterapeut om självhjälp och förändring.

Peter Wirbing, beteendevetare om alkohol och beroende.

Barbro Beck-Friis, läkare om äldre.

Sergej Andréewitch, psykiater om psykisk ohälsa.

Ann-Kristin Lundmark, leg psykolog och psykoterapeut om sorg.

Ingegerd Gavelin, socionom och föräldrarrådgivare om föräldrarskap.

Anders Eklund Rimsten, beteendevetare och familjerådgivare om relationer.

PS: Två av experterna har en koppling till Natur & Kultur. Liria Ortiz har nyligen gett ut boken ”Förändra ditt liv – med KBT och motiverande samtal” och MI”(2008). Wirbring har skrivit boken ”Riskbruk och missbruk (2005).

Snömos om syskonens betydelse för personligheten

Man ska alltid vara skeptisk mot sådant som vetenskapen inte lyckats dokumentera. Extra skeptisk ska man vara mot teorier som har presenterats, undersökts och gång på gång inte visats sig hålla. En sådan seglivad teori är idén att vår personlighet beror på platsen i syskonskaran. Elisabeth Schönbeck verkar ha byggt sin karriär på att hobbyfilosofera och spekulera kring det här. Jag har tidigare skrivit om det tveksamma med hennes resonemang.

Schönbecks nya bok ”Äldst, yngst eller mittemellan” (Forum) handlar om det här och igår var hon intervjuad i DN Insidan. För det första finns det väldigt många studier som inte visat att storasyskon, mellanbarn eller småsyskon är på någon speciellt sätt. Se Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt” till exempel. Harris visar att några få studier har stött syskonteorin, men att gjorts så många studier att några till slut blivit signifikanta.

Det är intressant att läsa Schönbecks argumentation. Hon definierar aldrig vad hon menar. Passar inte teorin så börjar hon omdefiniera sina uppdelningar och kategorier. Mellanbarn blir visst storasyskon om det går för många år mellan barnen etc. Jag citerar DN-artikeln:

Även om man faktiskt kan se syskoneffekter i stora statistiska undersökningar finns det inga vetenskapliga studier som visar samma sak på individnivå. Men storasyster Schönbeck står på sig: Om mönstret inte tycks stämma är det bara att skrapa lite på ytan så hittar man mellanbarn som ändå är ”funktionella” storasyskon, ”funktionella” endabarn som har betydligt äldre eller yngre syskon och syskon som är födda så tätt att de är ”pseudotvillingar”.

Det här är kvalificerat snömos och det är skamligt att sådana här teorier får stort medialt utrymme. Skärpning journalister!

Uppdatering: Schönbeck fick även lägga ut texten i Studio Ett (onsdag 22 oktober). Ett inslag med återkommande stråkar i bakgrunden. Ett parodiskt strykande medhårs som saknade all hederlig journalistisk substans. Ovanligt för att vara i ett så seriöst medium program som Studio Ett.

Psykologidagarna 2008

Nu på torsdag och fredag (23-24 oktober) är det Psykologidagarna i Göteborg. Som vanligt är det ett digert program med många spretiga punkter. Det är både charmigt och problematiskt. Det blir lite som att alla pratar och ingen lyssnar, vilket ju i och för sig är på modet i dagens bloggande samtid. Vi får se hur många som kommer till Götet. Vi stockholmare är ju vana vid att alltid ha gångavstånd till alla evenemang. Jag är där på blixtvisit under torsdagen och tänkte mingla, nätverka och representera Natur & Kultur tillsammans med Carl Sahlin. Kom gärna med tips på föreläsningar och presentationer som jag borde bevaka, här är programmet. Kanske ses vi där.

Analys av filmen Sung Song Blue

Ett tjugotal personer hade hittat till Psykologer tittar på film på Lilla Teatern och Norrköpings Filmfestival. En liten och mysig teater och en engagerad publik. I år var det tioårs jubileum för festivalen som generalen Johan Karlsson varit med och drivit under alla år.

Filmen som vi diskuterade var ”Song Sung Blue” som också är en låt av Neil Diamond och det är även titeln på Greg Kohs dokumentärfilm om makarna Lightning & Thunder alias Mike och Claire Sardina. I knappt 20 år var de Milwaukee och Wisconsins lokala coverbandkändisar. De turnérade på bowlinghallar, barer, shoppinghallar och uppträdde på USA:s största utomhusfestival Summerset.

Berättelsen har en tydlig kronologi. Man vet direkt att det kommer sluta illa. Det börjar med uppgång, sedan kommer motgången, revanschen och slutligen det bittra slutet. Makarna Sardina verkar aldrig lycklig förutom på scen där de får bekräftelse från publiken och av varandra. Deras relation verkar bygga på att ständigt få nytillskott av bekräftelse.

Men bakom den här fasasen av att de ”lever den amerikanska drömmen” som de själva och andra gärna framhäver lever det ett miserabelt whitetrashliv. Claires bägge barn tycks bli försummade, hunsade och kontrollerade. När dottern blir gravid, finns det inte plats för ”ett barn till i familjen”, som Claire Sardina uttrycker det. Men eftersom man lever i ett konservativt mellanvästernsamhälle gör man givetvis inte abort utan dottern lämnas bort till ett barnlöst par. Familen är dysfunktionell och barnen verkar inte ha fått ta plats. Barnen beskriver att de är glada och lyckliga när föräldrarna mår bra och står på scen.

Rörigheten i berättandet gör det svårt att få grepp om kronologin. Men Mike Sardina var svårt mentalt sargad efter Vietnamkriget och efter en längre period av alkoholism och knark, fick han tills rätsida på sitt liv. Då var det redan sent 80-tal. 1989, två år senare träffade han Claire.

Tillsammans blir det Lightning och Thunder. Vad som inte framkommer i filmen är att regissören Greg Kohs mötte dem 1993 när de uppträdde inför ett gäng Harley-Davidsonknuttar. Kohs var i färd med att göra en film åt Harley-Davidson men blev så tagen att han höll kontakten med dem. Några år senare började han filma dem. I filmen varvas material som familjen själv filmat, med tv-klipp och Kohs eget filmmaterial. Det irriterar mig att det aldrig blir explicit hur relationen ser ut mellan filmaren och de dokumenterade. Det finns än irriterande tilltro på att vara objektiv och låta bilderna tala för sig själv. Utan ett filmiskt subjekt blir den här inställning djupt problematiskt tycker jag. Nåväl.

Den stora motgången är när Claire blir påkörd av en bil på sin egen tomt, och tvingas amputera benet. Det leder till att artistkarriären får ett avbrott. Inkomsterna sinar. Paret börjar äta och röka allt mer. Överviktiga, fula och äckliga börjar de till slut att uppträda igen. Men det är en ohållbar situation ändå. Den osunda livsstilen tär på hälsan tär för både Mike och Claire. Det blir till slut Mike som dör först på grund av sin omfattande rökning. Då tycks Claire vara helt slut som människa och förmodligen kommer hon att dö långt före sin egen rynkiga mamma som levde ett ”ordinary life”. ”Too ordinary” kanske för dottern, men ändå. Ett liv i balans utan stora huslån, övervikt och personliga tragedier.

I diskussionen efter filmen pratade jag och Karin Osvaldsson , forskare och psykolog, en del om att makarna Sardina hade en tydlig brist på distans till sitt yrke och det de gjorde. Deras egen identitet och bild av sig själv byggde på att de upprätthöll sin artistkarriär. Jag var inne på att det finns en risk att man tappar bort sig själv när man imiterar någon annan. Osvaldsson tyckte inte att det framgick att Mike Sardina var så besatt av Neil Diamond. Vi var till slut ganska överens med publiken om att makarna Sardina främst använde Neil Diamond som en förevändning för att få uppträda och stå på scen. Det blev en födkrok för dem helt enkelt.

Det blev tydligt i slutet av filmen att de inte kunde leva upp till sin bild av sig själva. När Mike dör är det kört för Claire. Hon förmår inte längre leva upp till sin identitet. Det är en smärtsamt insikt för henne. Det påminner lite grann om äldre artister som blir förgamla men vägrar inse det.

Det är intressant att iakta att de paret byggt sin relation på att gå in i de här rollerna allt som oftast. Det är därför svårt att veta om de älskar varandra eller bara älskar den roll som den andre hjälper till och skapar.Bristen på gräns mellan yrkesliv och privatliv blev uppenbar för makarna Sardina. Någon i publiken menade att vi alltid problematiserar problemet med balans när det handlar om artister, men sällan gör det med andra yrkesgrupper. Det är förvisso sant, men i det här fallt kändes bristen på balans väldigt tydlig.

På ett sätt är den råhet och nakenhet som filmen gestaltar nästan oetiskt. Åtminstone för en psykolog känns det oetiskt att filma så närgånget. Samtidigt kanske filmandet i sig bidrog till att göra familjen Sardina viktigare och mer betydelsefulla än de faktiskt var. På så sätt fick de kanske ytterligare bekräftelse som de så gärna behövde.

Ett spår som jag också funderat över är om människor som lever för och med sina idoler även som vuxna på något sätt har fastnat i utvecklingen. De har inte kommit vidare utan de fortsätter att upprepa och härma en upplevelse de hade men som stelnat för länge sedan. Det här är lite i linje med Erik Homburger Erikson och andras teorier om utvecklingsstadier. De flesta människor växer ifrån sina tonårskärlekar, och idoler. Vi slutar samla när vi blir äldre och skaffa familj. I Eriksons vokabulär hör det till tonåringens utvecklingsuppgift att skaffa sig ett idoler och specialintressen som sedan ska avlösas av andra livsuppgifter när man blir äldre. Det låter en smula fördomsfullt men mitt intryck är att både Thunder och Lightning levde kvar i en nostalgisk tid och bild av sig själva.

Det finns något sorgligt, deprimerande och ångestväckande i den amerikanska drömmen som gestaltas i den här filmen. Här får vi se en ocharmig whitetrash utan försköningar. Det är ett Amerika som sällan förmedlas i polisserier eller i Hollywoodrullar. Kanske ligger filmens största värde i att ta del av ett annat Amerika. Stort tack till alla i publiken som ställde frågor och bidrog med nya perspektiv. Vi ses nästa års upplaga av festivalen.

Några tankar om Persona, av Iréne Matthis

Den 28 augusti visade Psykologer tittar på film Ingmar Bergmans klassiker Persona. Gäst var psykoanalytikern och författaren Iréne Matthis. Här nedan följer Matthis en redigerad version av vad Matthis tog upp i samtalet efter filmen.
Några tankar om Ingmar Bergmans film Persona.

Vad vill Ingmar Bergman? Göra en film uppenbarligen. Skildra relationen mellan två kvinnor? Fånga en beroendesituation? Kanske en mor-barn relation? Det är en tanke som kanske väcks till trevande liv hos filmbetraktaren i filmens inledningsskede, när ”barnet”, liggande på en bår och till förväxling lik en av kropparna på ett bårhus, plötsligt börjar röra sig under det vita lakanet. Barnet sträcker sig mot ett ansikte, projicerat som på en filmduk. Ansiktet tonar fram, bleknar, framträder åter. Det skiftar mellan två kvinnors ansikten, men det förstår man kanske först i efterhand, eller när man ser filmen för andra gången.

Eller vill Bergman skildra hur två individer till synes upplöses (som ansiktena i början) och går över i varandra. Den ena tar den andras plats, utbytbara – tydligt gestaltat i den enda scenen med en man. Elisabets make kommer till ön, där de två kvinnorna vistas i ensamhet: Elisabet – den berömda skådespelerskan, som plötsligt valt tystnaden och stumheten (spelad av Liv Ullman); samt Alma – sjuksköterskan som satts att vårda henne (spelad av Bibi Andersson). Mannen kommer för att träffa sin hustru Elisabet, men det är Alma som förs fram och får ta hustruns plats, trösta och älska med honom.

Eller är det klyvningen hos en och samma individ som åskådliggörs i filmen? Eller skildrar den ett psykiskt sammanbrott? Med var och en av dessa frågeställningar som utgångspunkt skulle man kunna närma sig filmen. Läs mer →

Tankar om fenomenet Facebook

Fast Company hade en artikel i maj om varför Facebook är ännu större än vad du tror. Där intervjuades BJ Fogg, psykologiprofessor på Stanford om psykologin på Facebook. Han undervisar bland andra på Persuasive Technology Lab, där han har en kurs som heter The Psychology of Facebook där studenterna får göra Facebookapplikationer som en del av kursen.

Vad är ett community eller närmare bestämt, vad är Facebook? Och hur använder vi det idag? Det skriver Daniel på Mindparks blogg. Han skriver:

Det har varit mycket snack kring Facebooks död, men jag tror att det är helt fel. Faktum är att sajten växer lavinartat. Anledningen tror jag är att Facebook håller på att bli en naturlig del av nätet. Tittar man på hur jag och mina vänner använder “fejjan” idag så har det gått från en digital fritidsgård till en social nyhetsportal och naturlig källa till information inom den sociala kretsen.

Exakt så tycker jag att det är. Det är ungefär som att kolla vädret att kolla vad vännerna haft för sig sedan sist. Han fortsätter:

…dagens ekvation bland ungdomar på nätet interktivitet + familj och vänner + snabba nyheter. Detta skulle jag säga är de parametrar som utgör ett socialt nätverk. Facebook växer inte för att det är en trend, det växer på grund av att människor idag är mer intresserade av sitt sociala närområde. Det handlar om att utbyta levnadshistorier.

Så sant. En annan intressant inlägg från Mindpark är Sanningar och myter om sociala medier.Här lite statistik som kommer från en undersökning av Synnovate:

– Av 13 000 respondenter (åldrarna 18-65) och 17 marknader världen över svarade 58 % att de inte vet vad sociala nätverk är för något.

– 36% av sociala nätverkare säger att de håller på att tappa intresse för sociala media. På första plats ligger Japan där 55% av de sociala nätverkarna håller på att tappa intresse.

– 91% av alla japaner som tillfrågades befinner sig på det sociala nätverket Mixi.

– 37% av respondenterna svarade att den största nackdelen med sociala nätverken var avsaknaden av privatliv.

– 53% av alla tillfrågade säger att de lägger märke till annonser på de sociala nätverken.

– 40% av respondenterna som var engagerade i sociala nätverk sade att onlinekommunikation kan vara lika meningsfull som face to face.

– 46% av respondenterna engagerade i sociala nätverk sade att det är enklare att skaffa vänner online än i verkliga livet.

– 78% av sociala nätverkare säger att det är bättre att syssla med fysiska utomhusaktiviteter än att sitta på en stol framför datorn.

Daniel igen:

”En annan punkt som kom upp var att 36% av sociala nätverkare håller på att tappa intresse. Idag är det enligt min mening samma sak som att säga att 36% av alla internetanvändare håller på att tappa intresse för webben som helhet. Nätet har förvandlats till ett socialt medium i singular där kommunikation med avsändaren eller andra användare står i centrum.”

Slutligen lite tar tidningsutgivarnas vd Anna Serner upp intressant statistik som Bonniers Öhrvall pratat om:

”Varje minut laddas det upp 8 timmar video på YouTube. Datatrafiken har i år ökat med 540 %. Tonåringar laddar oftare upp filmer på nätet än de sänder e-post. 25% av all kommunikation mellan tonårstjejer sker via mobilen.”

Det sätter fingret på hur stor kraften är i förändrade beteenden på nätet.

Konferens om NeuroLeadership

LeadershipNow skriver om konferensen NeuroLeadership i New York som hålls 28-30 oktober. Temat är ledarskap och neurovetenskap. Neuroekonomi har blivit ett hypat ämnesområde och jag gissar att det här angränsar till det. Enligt organisatörerna kommer man att diskutera:

The physiology of presence, trust, integrity and other leadership competencies
Why change is so hard at an individual and systemic level, and how to make it easier
The neuroscience of mindfulness
Why it’s often so hard to think clearly and how to make better decisions
The anatomy of an ’aha!’ and how to have more of them
Driving performance through understanding the goals of the brain
How we know ourselves and others
The neuroscience of social networks, and why the social world is so important
Learning about the brain in K-12 education
Teaching leaders and managers about the brain

På sidan finns även en podintervju med en av organisationens grundare David Rock.

Öppna föreläsningar på Stockholm Brain Institute

Fick ett mail av Åsa Hedberg på KI och Stockholm Brain Institute, där hon tipsade om deras öppna föreläsningar under hösten. På tisdag 7 oktober pratar Arne Öhman, professor i psykologi under rubriken ”Vetenskapens tredje steg – Hjärnan och människans psyke”. Föreläsningen har en ambitiös utgångspunkt. Jag citerar:

Den smått grandiosa tesen som drivs i denna föreläsning är att vi är på väg mot (eller redan befinner oss i början av) en tredje vetenskaplig revolution, den som gäller förståelsen av människans psyke. Det gäller en tvärvetenskaplig satsning med psykologi och neurovetenskap som viktiga förankringspunkter. I föreläsningen beskrivs linjer som leder fram mot denna omvälvning, och några exempel ges på fynd som illustrerar ny och fascinerande kunskap om människan och hennes medvetande.

Den 6 november talar Martin Ingvar under en betydligt mindre anspråksfull rubrik: ”En liten föreläsning om dyslexi”.

Bägge föreläsningarna börjar kl. 18, på KI, Solna, Nanna Svartz Auditorium, Fri entré.

Bilden av psykologen och psykoterapeuten i Tv-serier

Igår torsdag gästade jag P3 Populär tillsammans med Josefin Michanek, (psykologstudent i Stockholm). Vi diskuterade hur psykologer och psykoterapeuter framställs i tv-serierna ”In Treatment”, ”Tell me you love me” och ”Sopranos”. Det blev ett lättsamt och seriöst samtal med programledaren Hanna Fahl som var påläst och uppenbart intresserad av ämnet. Samtalet börjar cirka 13 minuter in i första timmen och finns att lyssna på här.

Vi var bägge överens om att serierna är hyfsat realistiska. Särskilt In Treatment som i stort sätt bara utspelar sig i terapirummet kommer nära hur en terapi faktiskt går till. Josefin betonade att det uteslutande är den psykodynamiska terapin somportätrtterats på film och i tv-serier vilket för henne som KBT-utbildad ibland känns irriterande.

Vi betonade också att serierna i första hand är underhållning och att psykoterapeuterna gör en del fel, märkligheter som känns klumpiga, orutinerade och oetiska men att de gör handlingen i serierna mera spännande.

Vi försökte oss på att bena ut skillnaderna mellan psykitater, psykolog och psykoterapeut men det är lättare sagt än gjort om man inte ska använda krångliga fackuttryck. Slutligen kom vi fram till att bilden av psykoterapeuten fortfarande är en äldre erfaren gubbe, gärna med skägg.

KBT i Kulturen

För en tid sedan blev jag uppringt av en journalist som undrade om kopplingen mellan kultur och KBT. Eftersom varken hon eller jag kom på några bra exempel på uttryck i kulturen, blev det inget reportage. Men jag fortsatte att tänka på det här. För ett år sedan skrev DN:s litteraturkritiker Sverker Lenas en kolumn (29/9-2007 ej på nätet) där han funderade över att Freud och den klassiska psykoanalysen var frånvarande i litteraturen, eller iallafall på Bokmässan. Lenas tes då var att KBT håller på att bli det dominerande psykologiska paradigmet och i likhet med andra paradigm brukar det avspeglas i litteraturen. Det låter inte bara rimligt utan också sannolikt tycker jag. Men frågan är då varför vi inte ser en sådan trend i litteraturen, konsten och musiken där man inspirerats av KBT. Här är ett försök att hitta några förklaringar.

1) KBT har ett mer begränsat och enklare anslag till att förklara människans existens. Det appelererar inte eller inspirerar inte konstnärer och författare till stordåd. Konstnären befinner sig i en mer spekulativ och utforskande position vilket gör att man naturligt inspireras av vidlyftiga idéer såsom till exempel psykoanalysen som inte drar sig för att gissa och slänga ut hypoteser om människan.

2) Tiden. Psykoanalysen har funnits i 100 år och haft lång tid att påverka kulturen. KBT har funnit i Sverige på allvar i max 10-15 år. Det är en kort tid och därför har inte folk hunnit komma i kontakt med KBT och sedan hunnit producera böcker och musik. Tids nog kommer vi att få se en sådan kulturtrend.

3) Traditionen. Få inom KBT-lägret har intresserat sig för att tolka, beskriva och prata kultur. Och ingen från kultursfären har därför blivit lockade att ta upp tråden. Det är med andra ord vattentäta skott mellan KBT och kultur. Det som ligger närmast är kanske mindfulnesstrenden och ACT som handlar om acceptans, meditation och avslappning. Det perspektivet hämtar ju inspiration från österländsk tradition. Kanske kan det österländska få någon att skriva en spirituell KBT-roman.

4) Med lite god vilja kan man se en koppling mellan Internet, tv-spel och KBT. Idag finns det program för att träna uppmärksamhet och arbetsminnet som till exempel RoboMemo. Dessa i sin tur har kopplingar till andra hjärnträningsprogram, Nintendo Wii och annat. Utvecklingen inom neuropsykologin påverkar oss redan och kommer att göra så ännu mer i framtiden. Kanske får vi fler romaner om träning, KBT och hjärnan som PC Jersilds klassiker ”En levande själ”, (1980).

5) Psykologin är i sig ett uttryck för vår kultur. Inte tvärtom. Jag ser i första hand psykologin som ett uttryck för den tid vi lever i och den kultur vi är en del av. På så sätt var psykoanalysen ett uttryck för förra sekelskiftets samhälle. KBT passar väl ihop med det snabba, snärtiga och ytliga samhälle vi lever i som mest fokuserar på resultat och prestationer. Intresset för KBT har tillkommit just för att vår kultur och tid behöver det. Inte tvärtom.

Avslutningsvis vore det kul att höra fler tankar om det. Dela gärna med dig om kulturella uttryck som du stött på och som inspirerats av KBT.

PS: Här ett gammalt inlägg jag skrivit om kopplingen mellan kultur och terapi, med fokus på film. Då var det med anledning av att Kulturfredag i P1 hävdade att ”alla går i terapi”.

Jonas Mosskin

Psykologi – Politik – Kultur